för all den sorg och harm henne war skedd af honom, det hans bref utwisar, kunde hon intet unna honom sin kära dotter, bewiljade omsider, att de båda kommo upp till henne, att då mormor fick fe moster, fade hon: du olyckliga barn! I Då föll moster fru Malin på sitt kna och frön fram till fin fru moder, och med tårar och klageliga ord bad om forlåtelse, det min mormoder med hjertans tårar tillfade henne, och tog hennes hufwud, lade intill fitt bröst och fade: Gud forläte dig dina synder, mitt kära barn, jag hafwer förlåtit dig det, din arma fynderska; reste få henne upp, men herr Erik stod rått stilla; det war omka att fe, der woro fwågrar och systrar, hwilka alla greto med bhjere tans tårar, ehuruwal de gladdes deröfwer att båda woro komne i sin moders gunst igen. Så blef då herr Erik och moster Malin der få länge hon fom i barnsang och fick herr Gustaf Stenbock; det första fitt barn födde hon på Torpa, och war en dotter fom hette Brita, och lefde intet längre än några weckor; men när hon denna gången skulle komma i barnfäng, och hon något länge qwaldes, war hon ändå i den fruktan, att mormor intet af hjertat hade förlåtit henne, bad derföre mormor med bittra tårar om forlätelse, oc att hon wille bedja Gud för fig, få wisste hon att mår Herre