alla de mina förlåta mig, så wänder dock icke ert trogna hjerta ifrån mig. Min aldrakäraste syster, hwi hafwen j sådant tal till mig, sade hon; jag tror intet att j wiljen göra skälm af eder, det har ingen warit i Stureslägten, som få har ställt fig, att wi skole wända wära hjertan ifrån dem. Då begynte hon bitterligen att gråta och fade: ja jag fäger få. I detfamma ropade min mormor fru Sigrid in til fig i den lila kammaren inom rundelen, och ftrart derefter gick moster Magdalena in i rundelftugan, der moster fru Sigrid plägade ligga inne, och tog syster, jungfru Christina Bjelke, fom då war liten, och satte henne på bordet och lekte med henne; i detsamma fom herr Erik in och helsade henne och fade få här till henne: FKära fröken, wiljen j fe den häften, fom jag hafwer förärt ev! han står nu nere på borggården. Då fwarade hon: ja men, och tog han henne under armen och förde henne genom den dör ren, fom wette ut i forstugan; då han fom til dörren, fade han till moster fru Sigrids jungfru, fom bette jungfru Malin Björsdotter, herr Erland Björfons dotter, den hon kallade fin dräng: kommer och följer mig; och fade hon till en gammal hustru fom hette Licia (Lucia ?), amman, och hade ammat morbror, Nils Sture, och moster, fru Anna Sture, och allt sedan war