Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1863, sida 3

brottslige, och göra sig underrättad om förloppet. På tillfrågan huru han dristat begå sådant owäsende i Norge, skall denna bonde, som warit en grof och driftig karl, swarat i sitt språk: 73o, mä skä säj Cd hårru dä wa, mä tykt sä, at mä int behöfd gäfwa tull, meir än åt wån Kung, dä mä piske mä opp dåm å bråjt of fram. På frågan huru de tordes wåga sådant emot fästning och wakt, och om de ej woro rädde att blifwa skjutne, swarade bonden: når dåm hotedes at skjut, få wist mä dåm rompa; mä wist dåm had int nå fraut. Konungen fade vå: Gå din wäg, du skall hafwa wår nåd; hwarpå den grofwa karlen swarat: jä må mäin föll få mä å, det är: ja wi hoppas äfwen så. Detta enfaldiga men dristiga swar roade konungen. Underofficern, som derefter gjorde sin förklaring inför konungen, erhöll äfwen nåd jemte de andre. Roligt fiskafänge. Historien derom är följande: En man satte sin hummertina, hwaruti han plägade fånga hummer, på en bergshäll; uti tinan war agnet qwar, fom han brukat efter hummern; när mannen gått bort, kommer en skata och flyger in uti tinan att upp: äta agnet; hon slapp wäl in, men hittade ej ut; der efter fom en räf, och då han blef warse att skatan flög af och an uti tinan, gick han dit oh tänkte få fig en herrlig måltid och kröp äfwen in i tinan; men då han fom bäst höll på att taga fast skatan, råkade det ide bättre än att han wältrade tinan för mycket, få att denne kullrade ned för berget oh i sjön, och fom en stor sten war bunden wid henne, fjönt hon till bots ten. Sist går en skädda (ett slags flundror) vit in efter agn; då farlen fommer od fer att tinan mar fallen i fjön, går han dit, drager henne upp och fins ner deri — en fogel, en räf och en fisk