Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1863, sida 2

hwars toffsar och swansar äro med band utfirade. En del af dessa drängar samlas i i bröllopsgärden, men större delen öka sällskapet på wägen, och då brudskaran kommit en fjerdingswäg nära kyrkan, rida desse brudsfarlar förut i god ordning twå och twå; men wid framfomssten till kyrkan wända de straxt tillbaka, att möta brudfolket, samt fortfara sedan med frams och återridningen, till dess brud och brudgumme hunnit på kyrkowallen, då dessa ryttare mid prestgärden på begge fidor om wägen paradera med fina utstofferade hästar. Wid återkomsten ifrån kyrkan emottages brudskaran med musik wid bröllopsgärden, och, efter förrättad fängs ledning, begynnes med wälplägningen. Utom andra gamla sedwanor, må nämnas Brickarhufmwudet, fom är en gäft, endaft bjuden för att roa sällskapet. Ju wanskapligare en fådan spökat ut sig, och dess flera löjliga upptäg han haft, desto mera har han behagat sällskapet, hwarföre oc en sädan narr, utom wälpläg: ning, äfwen får brudgäfwor. I förra tider skall han äfwen följt med brudskaran till fyr: fan, men fom under gudstjensten deraf ofta uppkommit förargelse, har slikt oskick blifwit hin: dradt, och denna sed afskaffad. Gästerne gifwa efter räd och lägenhet twå gängor gäfwor wid ldessa bröllop, af pengar, silfwer eler kreatur;