Betraktelser vid ett dårhus. Vandra ej förbi, min vän, Dessa hemska, dystra murar! Äfven här din like känn, Spärrad inom lås och burar! Träd här in, det skadar ej, Se slik tafla utaf lifret; Tror du den är falsk, — o nej! Allt är noga återgifvet. — Träd här in, se höjden af Lifrets sorgliga elände! IIerren som förståndet gaf. Och som ljus för tanken tände, Han detsamma släcker ut; Se din broder här förvirrad! Du ej heller vet ditt slut, Äfven du kan bli bortirrad. Vet likväl, att mången gång, Galningen som sitter inne Inom detta fängslets tvång, År till handlingssätt och sinne Klokare än den som går Fri och lös; — på många ställen I vår verld, passionen står Mogen för den hemska cellen. Skulle dårskapen, som fri Går dernte, så behandlad Med den stränghet der ock bli, Friheten snart blef förvandlad; Säg, du kloke, hvad bli då Studer-Kammar för den lärde? Får förmaket äfvenså, För koketten något värde? Säg, hvad vore äfvenväl Ock vällustingarnas salar, Och skattkammarn för den träl, Som om skatterna blott talar? Hvad den fåfänges palats ; Hvad det rum der dygden jäfvas? IIvad den högtuppsattes plats, Der blott äran eftersträfvas? Allt ett dårhus, som till grund En omåttlig njutning eger; Det uppbygges hvarje stund Midt i christenhetens läger. Du, som tror dig vara vis, Pröfva, känn dig sjelf — och lofva llerren Gud på tacksamt vis, För förståndets dyra gåfva! B.