Jnrikes. Stockholm. — Kongl. Maj:t har meggifwit att Swenska åkerbruksredskap och landtbrutsalster må på statens bekostnad föras till Jnskilen i Hamburg, som öppnas i uli. — En qwinsperson wid namn Johanna Olsson, född i Snaflunda i Nerike, der hon fom ung mar barnpiga hos förfamlingens prest, fom år 1830 hit till Stocholm. Hon gifte fig här med en gardist, som dog wid regementet år 1841. Jo: hanna har sedan genom tiggeri i bättre hus fortsatt fin bana. Alltid Har Hon burit en gammal stenkruka, innehållande en blandning af både mat och annat; hon har i många år bott på Kungsholmen i hufet n:o 8 Slipbaden, efter gammalt Bergsbacken, och hennes wärd, bergfprängaren Lundin, fom trodde henne wara utfattig, lärer på fednare åren ej tagit någon hyra af henne. Jngen kände hennes ekonomiska förhållanden, ty under loppet af tretton år har ingen warit inne i hennes rum. Den 23 sistl. Dec. såg man henne gå in i sitt rum med en kruka soppa, men under hela påföljande dagen mar hon ej synlig, hwarföre gran: narne beslöto efterskicka hennes broder, jernbäraren Olsson, för att höra om han wille upptaga dörren. Olsson, som ej talat wid systern på tio års tid, beslöt utt höra efter huru det war med henne. Jnkomna i rummet finna de Johanna nära döden. Hon igenkände brodren och pekade på en trasig tapet, bakom hwilken han fann instoppade inalles femtusen twåhundra rdr. Bland dessa pengar woro ungefär trehundra rdr i gamla riksgäldssedlar, men de öfriga endast i blåa twåor banko och gula ettor. Bland all stank och orenlighet i rummet, fann man bakom en gardin fläder, fjäder, tuddar, bolster m. m., men sjelf låg hon i en halmbyscha. Betecknande war att, då ven fwärt sjuta giriga qwinnan såg brodren uppwisa pengarna, hon då yttrade: zhwad är wäl menniskan i döden! liksom hon tänkt: adjö, min afgud. — Hon dog genast derefter kl. half 6 på aftonen.