eller i Mindre Asiens skuggrika byar gifvit akt på de blyga döttrarne af grekiskt blod, då de varit församlade omkring någon sorlande källa eller då de bortburit dess kristallklara vatten i smakfulla kärl, han har då kanhända påmint sig den gamla visan: Zigenarflickans ögas glans mitt hjerta djupt har sårat, ehuru intet öga fanns som mig förut bedårat. Bland Zigenarna har jag ofta sett gossar, sköna som Astyanax och unga flickor, hvilkas former Phidias skulle tagit till modeller. I Ungerns skogar eller Bulgariets ödemarker har jag stundom oförmodadt påträffat grupper af dessa hemlighetsfulla nomader, hvilka stodo framför mig liksom tableaux vivants från herdetiden och Agamemnons land. Deras lefnadssätt, sans feu et lieu, är likväl i hög grad ogynsamt för skönhetens bibehållande, männerna få ett vildt och olycksbådande utseende och qvinnorna, hvilka gifta sig vid tolf års ålder, blifva i allmänhet fula och vederstyggliga då de hinna till tjugo år. De senares förändring är lika stor som om Gracerna blifvit förvandlade till Harpyer, eller en engel till en demon. Zigenarnes drägt står i förhållande till deras nomadiska böjelser. Stundom 144 de sig enligt bruket i det land der de vistas, men i allmänhet äro de för stolta eller liknöjda att antaga främmande bruk, utan bibehålla sin nationaldrägt som de ärft efter sina förfäder. Den består i trasiga benkläder och en söndrig skjorta, dessa plagg aftagas aldrig, af brist på ombyte, förr än de af sig sjelfva falla från kroppen, då de icke längre på något sätt kunna hålla ihop. Barnen uppsödas på Kalmuckernas vis, de få springa nakna tills de är sex eller åtta år gamla, då de antaga sina föräldrars drägt. Vinden kan aldrig blåsa bort hatten på den som ingen har och skor äro besvärliga plagg för landstrykare och tiggare. I varmt väder gå de vanligen barfota utom då de paradera med ett par gula stöflor och sporrar, hvilka de antingen stulit eller på annat sätt kommit öfver och som utgöra en löjlig kontrast emot ett par bristfälliga byxor. Om vintern svepa de några trasor om fötterna eller ock i begagna de, såsom i Wallachiet, grofva u!lstrumpor, som qvinnorna sticka med stora strumpstickor af träd. Qvinnorna hvarken spinna eller väfva, hvarken sy eller tvätta och likväl kan man icke säga om dem att de kläda sig liksom liljorna på marken. Deras drägt är vida mer pittoresk än männernas. I Wallachiet har jag otaliga gånger funnit qvinnornas hela drägt bestå i ett stort tygstycke, som de kastat öfver hufvudet och rundtomkring kroppen; der detta tygstycke slutar eller icke hör tillsammans, syntes bara skinnet, hvilket betydligen mörknat genom solens inverkan. Om deras egna eländiga kläder blifva alldeles utslitna, draga de icke i betänkande att ikläda sig männernas, så vida dessa sednare äro nog lyckliga att hafva någon klädespersedel att undvara, De bära ofta piastrar eller andra småmynt, uppträdda på band, omkring halsen och hufvudet. Jag har till och med sett dukater hänga på dessa halsnakna qvinnors bara barm Zigenarne äro likväl icke helt och hållet likgiltiga i fråga om klädsel. I Spanien kläda de sig stundom ganskalysande. Den röda mössan är der oumbärlig, för öfrigt är grönt savoritfärgen hos dem liksom hos Turkarne. I Ungern söka