flera år warit med borgmäjtarebefattningen förenad, blifwit antagen, och till hwilken tjenstemans åliggande hörde att mid rådstufwurätten föra protokoll i brottmål, Kongl. Maj:t måtte täckas i nåder tillägga stadsnotarien, som, för att till jamma tjenst funna antagas, borde hafwa undergått examen för inträve i rikets rättegångswerk, rättighet att deltaga, wid rådstufwurätten, i egenskap af domare, i de brottmål, hwilka af stadsnotarien såsom protokollsförande handlades, samt, mid såwäl Rådstufwurätten fom magi straten, i andra mål oc) ärenden, wid tillfälle då, i anseende till inträffadt förfall eller jäf för ledamöter, domstolen eller magistraten ide more domför. — I Hernösandsposten läses följande ur ett bref från Norra Ångermanland: — — — Afwen här, fåfom annorjtädes, råder den största belåtenhet, ja — förtjusning öfwer det werkligen fonungsliga representationsförslaget. Wår dyre konung kunde aldrig genom någon regeringsåtgärd under närmarande förhåällanden, få fom med denna, tillwinna sig sitt folts hyllning och tacksamhet. Sitt namn har han derigenom på det ärofullaste sätt inskrifwit i fin och sitt folks hijtoria. Och märkligt i sanning är det att finna belåtenheten med detta förslag så allmän. Till och med bland presterskapet, hwiltet stånd litwäl synes ha mest att deraf befara, ty undantagswis blott kommer wäl härefter någon prest till riksmöte, hör man här jubelsånger höjas. Som bewis derpå tan jag anföra Carls: dagen, då en mängd ståndspersoner och allmoge hade samlat fig hos den åldrige kontraktspr. och ordensledamoten Holm i Själewad, för att gratulera honom på hans namnsdag. J förbigående sagdt förefaller mig detta hus högst trefliat. Der råder den hjertligaste gästfrihet, parad med patriarkalisk enkelhet. Den första skålen, wärden utbragte, war för Hans Majestät konungen. Uti wäl lagda och kärnfulla ord tolkade han sin och de närwarandes fröjd öfwer tungagåfwan, tillika uttalande sin innerliga önskan, ja den glada förhoppningen, att den, lika: som af borgare och bönder, äfwen af de privilegierade stånden skulle mottagas med skyldig erkänsla och tacksamhet. Skålen dracks med hänförelse och beledsagades af folksången, hwilken den 82:örige sjelf anförde och ett niofaldigt hurrah. Ett godt förebud — tänkte jag — för föreslagets framgång, när det så lofprisas af en gammal riksdagsprest, som jag trodde skulle se detsamma med icke så blida ögon. Får nu se hwiltet öde det kommer att röna till slut i det högmwördiga ståndet? påtryckningen af ven allmänna opinionen är start och blir ännu starkare. Skola presterna wåga motstå? — Säkert är, att spänningen mellan presterskapet och folket då blir än större och af betänkligare art. — Ehuru boende i fjellbygden kan jag dock meddela dig och din ärade tidningspublik en, som jag hoppas, angenäm nyhet, nemligen att länets representanter wid riksmötet, — — ——