numera icke inse någon rimlig anledning för denna klass att draga sig för hwilken hederlig sysselsättning som helst i samhället. För öfriat, och hwad säärskilt undertecknad wirkommer, få behagar du erindra dig fedvan Upsalatiden, att jag är obemedlad och eger i wida werlden ingen annan, än mig fielf att lita på. Ssjelp dia sjelf, få hjelper dig Gud! — heter det, och jag bar tagit fasta på detta ordstäf. Grefwen reste fig från soffan och bläddrade ger nom en binga handlingar, dem han sedan höll frame för fin akademikamrat, tilläggande med högburet hufz wud och strålande blickar: — Se der, min bror, en lunta slifteshandlingar på twåhnndra art! Dessa har jag på de ftunder tjenstgöromålen lemnade mig lediga och med uppoff ring af några timmar hwarie natt, renstrifwit för 50 öre arfet åt en ung landtmätare, fom ide medhann vet arbetet fielf! a D ör Renffrifmit? Har du renskrifwit för betalning? — Renffrifmit ja — med egna höast arefliga händer! — swarade den unge mannen ironiskt och bortlade pappersluntan. Derpå upprullade han en större geometrisk karta och utbredde henne på golfwet. — Här fer du widare ett arbete åt samme man! Denna karta skall jag i twenne exemplar renovdera. Den tarfwar noggranhet och tar bort tid; men tid är pengar och jag tänker icke sälja min till underpris. — Huru mycket inbringa vig nu ungefär desse arbeten? — Omkring femhundra rikstaler — swarade grefwen och hopwek kartan, samt upptog från sitt arbetsbord en annan ritning. )tterligare infändt fer du här en ritning på en ladugård. Den är beftälld