Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1863, sida 2

land! Jag gitter icke önska dig god trefnad, för jag gissar att mi i alla fall ide få behålla vig länge hos of. — Hwarifrån tar du en slik supposition? — Jag wet inte rätt hwarifrån ... det är lif: som jag wädrar någonting sådant i luften. — Då har tu ett dåligt wäderkorn, min kära bror! — Du skulle således på fullt allwar kunna trifwas här ibland oss? ... — Der jag har min tjenst och min bergning, der trifs jag. — Äfwen om tjensten är underordnad din hög: wälborenhet? — Och bergningen knappare, än kammartjenarens hos dina förfäxer? — Äfwen då, förutsatt att den tillkommer på bederligt manär. För öfrigt will jag föga dig en sak. De tider äro förbi, då ridderskapet och adeln ansåg under fin wärdiahet att uträtta något nyttigt. Dess tillwällade privilegier äro kringskurna, dess förmögen: het decimeras årligen, det ena stamträdet murknar och faller efter det andra, den ena wapenskölden frog: sas efter den andra, och af Hela denna institution åter: står inom en eller annan mangålter kanske blott dess minne. — Men du måste wäl ändå medge, att adelns historia har sina aranna blad. — Utan twifwel. Jag är till och med få egen fär att påstå, vet Swerges adel har brorslotten i de grannlåtsbragrer, fom gjort Swerges namn beryktadt i werlden; men bet war under andra förhållanden. Dessa äro mr förändrade, och jag för min del fan I