Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1863, sida 3

fru, ide illa uppta min anhållan att bli er föreställd! — yttrade grefwe Palm aktningsfullt och okonstladt. — Kommer aldrig i fråga, hr grefwe! — fmarade gumman, alltjemt nigande. — Gå fremling som jag är, war det mig anges nämt öfwerraskande att här återse en bekantskap från mellersta Swerige — grefwen wände sig artigt bus gande till Ragnhild — en bekantskap, med hwilken jag delar, få många glada minnen, — Åh, hwad det beträffar, få... Men att du Nagnhild aldrig talat om grefwen! ... — Det förwånar mia ingalunda — skyndade denne att swara, då han såg Ragnhilds bryderi — mamsell Stenström gjorde under sitt wistande der nere många bekantskaper... ide kunde alla intres fera! Men, om förlåtelse! frangaifen börjar... Gumman Stenström jublade i sin själ och wisste icke huru hon skulle wisa någon artighet tillbaka. En ljus idd blixtrade plötsligen igenom hennes Hufwud, och beslut och Handling äro hos qwinnan ett. Hon upptog sin luktwattenflaska och räckte henne, fe riöft nigande, till grefwen. — Hr grefve, får jag inte Iof att bjuda på lite åderkålånn! Grefwe Palm studsade och Ragnhild rodnade upp öfwer öronen. Sedan likwäl den förre pliktskyldigast fört gummans eau de cologne-flaffa till näsan, förde han hennes fosterdotter i frangaifen. . Wi hafwa uppehållit oss wid dessa detaljer, egentligen derföre att de i mer och mindre mån motivera denna sannfärdiga historias utweckling; men de utgöra derjemte i några flygtiga penfelorag en liten konturteckning af dessa fmåfnaffiga förwecklingar och