Och sedan sjelf hon somnar in Från dagens strid med tröstadt sinn!, Ty bönhörd hon sig känner. När morgonsolens första glans På isad ruta trår sin dans — Har döden virat ren sin krans. 0! sosterbygd med köld och snö, Hvad är, som gör att man vill dö Och i ditt sköte gömmas? Ej tjusar Du med blomsterdrägt! Din sommarvärme är en slägl, Som dör, när dagens bloss sig släckt! Och dock jag älskar detta land, Dess kärr och mo, dess nakna strand, Dess mossbelupna klippor. Dess vinterdrifvas kalla barm, Dess frusna teg, så hård, så arm Min själ dock gör af längtan varm! Din furuskog, ditt blåa fjell, Ditt norrskensljus i vinterqväll Och dina strömmars glitter De äro under dagens strid De skönsta minnen från en tid Af barndomsfröjd och barndomsfrid! 0! land för minne, tro och hopp! Snart skall väl ock din sol gå opp Och mörkrets dimmor flykta, Då allt hvad nu är sorg och nöd Och hopplös natt och tårebröd Skall bytas om i öfverflöd! ( Ups.) Robert.