I:fungersnöden i Norrland. Kom! broder på en stund med mig, Jag för Dig hän på öde stig Till polens is, till — nöden! Du täljer ej helt visst den tår, Som modershjertat gjuta får Så ofta der i hungrens år. Du kan ej ana, hur det käns, När vårens hopp af frosten bräns Och gyllne axet svartnar, Når stormen ifrån fjellen far Och härjande allt med sig tar Och lemnar endast nöden qvar! Och hungersnöd nu gästar der! En nöd, som lifvets strängar tär, Och sitter blek vid härden. Af furans bark sitt bröd man gör, Men för hvar bit en suck man hör, Den pressas af ett hopp, som dör. Träd in en qväll och se de små, Som qvidande kring modren stå Med sorgens dagg på kinden! Hon vyssjar dem till hvilans ro Med bön till Gud, att de få bo Der gyllne skördar ständigt gro!