det fäster sig vid den lysande blomstrande stjernkransen i rymden. Också medför en klar stjernafton ett eget upplyftande och tröstande behag. Väl ingifver han ej några för blotta sinnligheten närande känslor, men han gifver dem mer rena och ljufva. Det är liksom skulle det fordna välbekanta fädernehuset ånyo öppna sina portar. Dunkla, längesedan förbleknade minnen väckas. Det är som om alla de gamla barndomsvänunerna och barndomsföremålen ånyo församlade sig. De sväfva likt Ossians vålnader öfver molnens silfverfält, och i hvarje stillare flägt, som framgår, tycka vi oss höra röster från en annan verld Ögat flyttar sig ifrån den ena glittrande punkten till den andra och finner sig ej mättadt af åskådandet Det är med menniskan som med elden: dess låga brinner uppåt. Derföre fick hon en upprätt ställning, och derföre möter henne, ehvart hon går, påminnelsen om hennes högre upphof Skall man rätt njuta af en klar och behaglig stjernafton, så må man välja det öppna fältet, helst dessa höjder, der offerflamman på hjertats altare lättare tänder sig, stadslifvets oroliga buller med sitt öfverflöd eller sin nödtorft, sin fåfänga eller sin lättsinnighet måste aflägsnas så väl från blieken som själen, och nu må ögat ur stoftet höja sig till det evigas och oändligas första trappsteg, till det lysande firmamentet med alla sina myriaders myriader verldar. Hur ringa, hur obetydlig, hur svag känner du dig icke i detta ögonblick, och likväl på en gång högre och ädlare och starkare än allt detta som du ser! Py du har en god ande, hvilken med sin tanke kan sträcka sig bortom och öfver allt detta och förnimma, om också blott i en skugga den skönaste, den ljufvaste af alla tankars tanke, grund och begynnelse: Det finnes en Gud till — en Skapare — en Styresman! Det är natt .. . dock ej deruppe, ehuru det så tyckes dig! Är det ljus i din själ, så är det också ljust för dig i stjernornas vägar, silfversanden vid evighetens strand, de heligas kronor, skaparens outtömliga varde. Keligionsläraren och Skalden borde vara Astronomer, dock icke i ordets vanliga bemärkelse. Ty intet upplyfler mer till höga tankar, intet skiljer lättare guldet från slagget än en blick in i det oändligas rike. Men för båda har ett syndafall försiggått. Den förre har blitvit en vältalig väderprofet öfver de dagliga omgifvelserna; den sednare har smutsat sin lyra med det jordiska stoftet och i strängarne sjunga blott lockande sirener. Samtiden förstår det ej, efterverlden skall fälla en sträng dom. Johannes såg en gång en engel uppstiga från solens uppgång, morgonrodnans och ljusets säte. De hafva legat äfven vid aftonrodnans bröst, de hafva vakat, de hafva sjungit i lågan af millioner stjernor, dessa serafer och cherubimer, och de vaka, de sjunga ännu ira åt honom, som allt uppehåller, samt frid i natten åt det trötta, men förkoppningsfulla hjertat. Österländska fabler må hända! När skuggorna betäcka jorden, lysa blott stjernorna, men när dagen återkommer med solen, slockna de, y deras ljus behöfves icke mer. De skola också, sedan de lyst mån-! gen vandringsman till sitt härberge och månget blödande hjerta till sin hvia, en gång slockna dessa stjernor, dessa vakande härolder. . . och hoavnförA?2 ei. —