Stjern-natten. Efter C. F. Dahlgren. När menniskan inbergat sina kärfvar och sitt gräs jemte all den välsignelse, som genom solens strålar, himmelens dagg och jordens fetma blifvit henne förunnad, och hon från sitt arbete om skördeqvällen återvänder hem, då tramträda stjernorna på fästet för att liksom draga hennes blickar från de afbergade fälten, der ej någon blomma, något behag eller någon sång mer gå henne till möte, till en tacksam åtanke på Honom, från hvilken allt det goda härflutit, hvaraf hon kommit till delaktighet. Hvarje stjerna är liksom en påminnelse om en särskildt gåfva. Alla stå de der com hopbundna silfverax. Skulle ej under ett sådant ögonblick den djupaste tacksamhetskänsla intaga hennes själ! Men det är icke blott hos den idoge arbetaren vid sin plog eller sin lie som en sådan väckelse bör lifvas: denna känsla är gemensam för alla. En vår har förslytt, en angenäm sommar är förgången, nösten har nu inbergat hvad som är öfrigt, nöjet är flyktadt, glädien förvissnad, jorden har intet mer att erbjuda, lifvet fattas af ett högtidligt allvar, det blickar omkring sig och ser endast förstörelse, hjertats suckar dö bort i stormvindarne, dess längtan söker förgäfves en enda qvarblifven ros i den förmörkade öknen. Då framgår på fältet dessa lysande väsenden, hvilka med sitt stumma språk lära att hvad som blef dödt på jorden, lefver ånyo upp i höjden. Hjertat binder sig icke mer vid de föremål, hvilka förvissnat,