Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1863, sida 3

laren kom Ragnhild att kasta en blick utåt salongen. Hennes ögon foro blixtsnabbt öfwer den i eleganta toiletter utstyrda samlingen af hwad staden egde Iystert. Plötsligt fastnaglades denna blick på en enda punkt och en blodröd rodnad utbredde fig ögonblidligen öfwer hennes ansigte. Hör att dölja denna rod nad höjde hon eu smula på noterna och utbrast inom fig sjelf: — O himmel!... Bedraga mig mina ögon? ... Han här?... Då är jag räddad! .. Och hennes mod återwände och hon sjöng sin ballad, ite med dilettantens osäkra, darrande tonstyrfa, ide med den fulländade konstnärinnans musikaliska pietet, utan med den warma, hänförande känslan hos den älskande jungfrun, fom ensam wet att bland åhörarne befinner fig — hennes hjertas älskling. Och äfwen nu wann Ragnhild aftonens pris. Ett sorl af bifall for genom salen. Herrarne komplimenterade Ragnhild; fruarne nic: kade nådigt åt moster Stenström och gumman hade fasligt mycket att pyssla med näsduken och fina ögon. (Forts.)