— Hyss!.. tyst derborta! — uttalades ännu högre från flera håll. — Och på samma sätt for det med såpan .. Ä jag förlora tjugufyra skilling pr skålpund på den med... nog war det också läskande! — fortfor den oefterrättlige. Musikstycket war i detsamma slut och man hade några minuters uppehåll att draga andan och fonverfera. Det fan wara onödigt att omständligen orda om hwarje särskildt nummer i musikaliska programmet. Utförandet war sådant, som hör till sällsyntheterna i småstäder och wittnade om någonting utmärkt hos Iedare och amatörer. Wid en liten episod wilja wi allenast fästa oss. DÅ ordningen fom till Ragnhild att sjunga balladen ur Kung Carls Jagt öfwerfölls hon af en får dan rädsla, att hon ett ögonblick fruktade ide funna utföra sitt parti. Liksom för att stilla def flag, tryckte hon handen till sitt häftigt klappande hjerta och wi skade till gumman Stenström, med hwilken hon på en af de bakre raderna tagit plats: — Min älskade moster, ack om jag wäl wore härifrån! Jag är få orolig... — ÅÄr hon orolig? Jo, det wet jag wisst lönar mödan!... Sjöng hon inte nyss om flyttfåglarne fom en engel? Här har hon åäderkålånnet! Dryp några droppar på baptistnäsduken och lukta på, få fan hon fi dom stinnt i fyna... det lofwar jag! J detsamma framträdde till Ragnhild mufitfälskapets instruktör. Artigt obligerande förde han hen ne fram till pianot, på hwilket han skulle adompag: nera henne till balladen. Medan han satte noterna i ordning på notftäl