Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1863, sida 2

Man kan wara öfwertygad derom, att om twå sådane aldrig talat ett ord med hwarandra under hela lifåtiden, få fort musik kommer i fråga, genast börja de kallprata... De lida ordentligen utaf toner och harmoni, och det är en slags lisa för dem, att i ett fams tal med en likakännande distrahera fig under tortyren. Sådane äro undantag i werlden: men de finnas dock, och mufif-idfarne falla dem med en kollektiv benämning emenniffor, mufifaliffta fån, m. m. Titeln är wisst icke wacker; men den åe uttrycksfull. Till dessa omenniffor börde titulus Pluring, och kunna wi således förklara det ohemula uti hans profana tankegång, medan alla andra åhörare hänrycktes utom fferen för fina alldagliga njutningsämnen. Men om Haydn kunde hört honom just då: han skulle wändt fig i fin graf! Men nu wände sig herr Pluring i stället till en köpman, som stod honom nära, och yttrade så högt att det hördes öfwer salen: . — Det är knäfweln hwad man fan bli lurad på stearinljus! — Ts! — åwiskade grannen — ts!... hör herrn inte hwilken musik... ah! Haydn .. hwilken kompositör! ... — Hajen?... Det känner ide knäfweln nän fabrikör fom heter Haj... måtte wara en sämre fa bril han har... tacka will jag Lasse Hiertas då! — Hysch!.. ts! — lät det från bänkarne. Men herr Pluring hwarken hörde eller såg näs gonting annat, än de i hans ögon matt brinnande ljusen. Han fortfor halfhögt hwiskande — Ja nog fan man bli klådd på stearinljus .. jag tog hem femhundra skålpund i fjol och förlora fer skilling pr skåälpund.. det war läskande!