Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1863, sida 2

alltmer adagio falla klarinettens toner... de hålla just på att dö bort i ett pianissimo utan like... Då höres plötsligen en grof basstämma bakom damerna utbrista: — Nej hwem knäfweln ha di köpt di der ftearinlinsen utaf? Det öfwerraskande i detta intermesso, midt under den djupa tystnaden för öfrigt, jagade den mnufikaliska andakten på flygten. Fnissningar och Hwiftningar förspordes här och der och allas ögon wändes till fridstöraren. Men allas ögon och öron återwände snart till musiken igen, sedan man sett att afbrottet kommit från grosshandlaren Pluring, hwars enda musikaliska talang bestod i konsten att traktera alagharpa och hwars högsta musikaliska njutning i filfmwerspeciernas ljufwa klang mot kassakistans botten. Förhållandet war nemligen följande. Dels för att sätta musklerna i ordning för den blifwande dansen med Ragnhild, för hwilket wågspel han hade mera respekt än att skicka en skuta oassurerad till Monomotapa, och dels för att vigilera dansanta kavaljerer Åt hen: ne, hade den gamle ungkarlen med några tyngre föpmän och sina bolförare tagit fig några tutingar nere i serveringsrummet. De hade werkat, och Herr Plus ring befann fig en smula urfwig. Då har nu ortitafom genom ett dunkelt glas fit ögonen på ljud: kronorna, tyckte han förmodligen att liusen brunno matt, oc) fom han för öfrigt gjorde ide obetydliga — — f — affärer i den waran, kunde han icke återhålla utbrottet of sitt misshag öfwer den förmodade dåliga qvaliteten. Det finnes wäl intet för ett musikaliskt öra mes va retsamt, än att höra musik i ett sällskap, der en eller flere musikaliska omenniffor äro nårwarande.