Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1863, sida 2

rotad han war denna kris, huru hans werfningar trängde sig in i sammanlefnadens alla förhållanden, huru han dref sitt spel ända in i privatlifwets mest undangömda winklar och wrår. Att han äfwen i renna lilla händelse hade sitt singer med i spelet, skola wi snart erfara. — Sara Lena, du går med den här biljetten till arosshandlar Pluring — befallde samma afton fom Ragnhild erhållit den anonyma warningen gumman Stenström sin piga — skulle han inte wara hemma, så lemnar du biljetten ändå! En qwart timme sednare sutto grosshandlaren Ruring --stadens soliraste affärsman af ven yngre upplagan — och madam Stenström tillsammans i den sednares tarfliga soffa. — Som jag säger, min goa fru Stenström, vet är för tillfället blanktissime ogörligt... — War få god och frus inte hit, jag har aldrig pretangterat att heta fru, utan war få god och säg matam un fom förr, och det utan ärus och fompli menter!... Jaså, vet år omöjligt, säjer herrn, att betala mig igen di der styfrarne jag lånade herrn för fem år fen... — Wackra styfrar .. Fem: tusen krigare ... — Ena reversen ja... än den här accepten vå? — GSwilten accept? I — Den här, fer herrn; jag tror minnet börjar swika ... — AH för fan! Den hade jag få när ide fom mit ibåg: Hwad war det han lyrer på? — Tretusen. — (Gör åtta tusen .. det war sorgligt! .. — Och så den här transporten från herrns vå aev Hå åtusen ..