En hurribel manlliante! En Småstadshistoria ö danitl å lani, (Fortsj. fr. sereg. Mer. IV. Krisen i societetslifwet. Det war under den forgligt minneswärda sista lristiden. Den, som före denna tid aldrig än så litet hade ögonen med fig, kunde af många underliga tecken förnimma att man affärslifwet nalkades en brytning af betäntligare art. Pengarne förswunno fpårtöjt; affärsmännen sjelfwa aingo mörka fon slagstugnor: hovansen war borta; der låg någonting skygat i dlicken; dystra aningar rufwade inom dem. Hela ten merlantila atmosferen mar tung och tryckanre och hwar man gick såg man idel betäntsamma ansigten, hwarie mötande anade m an en björn, i hwarje förbi I gående en bankruttör. Det war faseliga tider. Poe nera att wi hare den åter , innan wi wisste ordet ut: af! Det börjar gå vaffetvygningar efter ryggraden ... Huun — nun — unuhhh Emellertid är han, Merlurins ware tack och pris! öfwerstånden denna fatala tid, och mi tunna nu med samma blickar betrakta honom, som sjömannen ben Hippa, han med knapp nöd gått tlar under siikande storm. — En sådan blick tillbaka wisar of huru dinv