— — — — Käääääå! Aldra ödmjukaste tjenarinna! Å wi hemma der! Åhå! Io nu gid sola opp, fa fats ten såg månan. Jaså min lilla höna, står det till på det wifet?... — Jag försäkrar moster att hon nu tar miste ... — Sa, men fi nu är det jag fom kommer att! säga utan krus och komplimenter ... fram med fan; ningen, flicka! Hwad är det för en mindfpoling?... Finns han här i stan eller finns han i Mesopotamien, eller finns han i månan? Nå sannerligen har jag inte länge märkt att alla hönsen inte warit hemma... undrar inte påt, kära barn, ett sånt skinn fom wår Herre beftått dej fan frefta en engel... ja till och med en erfebiffop... — Men jag bedyrar wid allt hwad heligt är att moster fer spöken på ljusa dagen... — Hwaba? Ser jag spöken? .. Ja det må jag säja!... Seså . inga slingringar!... Ar det tacken för att du fått lära dig alla dumheter, både spela och sjunga och polka . bäde rätt fram och åtabak.. är det tacken det?... Säj, min pulla, är du inte fär... fom en klockarkatt. Säj nu snällt!.. — Snälla, goda moster, hör hwad jag säger och tro inte att Ragnhild narras: moster tar alldeles miste! — Nå då håller du på och bli läserska . — Gifwe Gud att så wore! Kanske wore jag då mera ödmjuk än nu... kanske förläte jag vå lät: tare en förolämpning... — En förolämpning? Hwem har understått sig att peka dig på näsan? i — Med wilkor att moster hädanefter låter mig slippa uppträda på focietet8-fpettafler och soircer,