undrade huru gamla Ryningskan i hast blifwit så grann. Med den fyndige och snabbe ynglingens tillhjelp uträttade hon på några dagar få mycket att Hela fa miljen, det stora skåpet inberäknadt, flyttades in i en rikt möblerad wåning för resande på en större gata, en trappa upp. Rummen hyrdes för ett halft år. Baronen hade få flitigt utbasunerat Rynings ris kedom, att han fick obegränsad kredit och kontanter. De lefde öfwerflödigt, gumman thronade i sin soffa fom en furstinna, ja till och med fom en bankirofru, och såg ständigt gäster; ty ganska hastigt kommo flig: tingar hwarom de aldrig förr hört talas, samt taptes nens gamla kamrater, muntra gubbar af det numera sällsynta slaget, hwilka ännu på gamla dagar funna dricka, spela och swärja tappert. Ett par månader förgingo i nöjen, fom alltid kostade dem fjeljwa mest, ty de kunde ide straxt komma i umgänge med fame hällets färska arädda, utan endast med dess sura mjölk, sådana personer fom wanligen förstå att uppföka plötsligt rika, för att njuta af deras första slöserier. Baronen mar damernas ständige kavaljer; han förde dem på theatrar, konserter och alla möjliga nöjen. Det goda förhållandet mellan kaptenen och hans hustru war stördt; gubben trifres ide mer hemma i hennes sällskap, utan gick ute hela dagen med några gamla säkra invalider, och trifres helst på operatillaren. Baronen försökte förgäfwes att få föpa egen domen; gumman war honom för slug; då bestöt va ronen att i stället eröfra dottren; med henne skulle Han ju få egendomen för intet. Han trodde sig än nu wara samma förtjusare fom för tjugo år seran: vet är få wanligt, att det förwånar ingen. Fäfängkarlar äro oförbätterligare än fåfänga qwinnor.