— Söta mamma, mamma har ju alltid yttrat den högsta afsky för dessa plagg; ffall nu mamma spöka ut fig med en sådan der tingeft! Mamma har ju ide någon passande klädning. — Motsäg icke din gamla mör, utan hjelp mig! Man måste rätta fig efter stora werldens bruk; jag kan icke wisa mig utan krinolin, begriper du icke det? Du är litet dum; men jag skall skaffa dig man ur stora werlden. Se så, den här passar så bra. Fort, hjelp mig på med klädningen! Fru Rynings tioåriga swarta sindenklädning passade nätt och jemt utanpå krinolinställningen, men fatt spänd. Men det fit duga för en gång; en faps på skulle dölja bristen; hon walde bland kapporna den dyrbaraste of quinguille eller hwad det Heter, och bland hattarne en lysande blå pariserhatt af sammet, med wajande plymer och spetsar. När hon wari ordning speglade hon sig åter och sade förnöjd: Åhja, nu ser jag litet bättre ut; nästa gång jag speglar mig skall det dock ske i en riktig psyche, som inte har skarf och ej skär af mig i twå delar. Men, afbröt hon sig sjelf, hastigt förargad, den dumma pojken, fom glömt att skaffa mig muff och pelskrage; icke fan jag fara ut utan fårant. J retsamma kom den fiffige ynalingen leende indansande med en stor muff och pelskrage af mård. — Nå, det är bra; men jag hade heldre welat ha zobel. Jag brnkar aldrig annat Än zobel. Det får dock wara för i dag. Jag far ut blott i affärer. Derpå ilade bon utför trappan, lätt fom en fogel. Nikedomen ger wingar, åtminstone de första dagarne, åt den fom länge warit bunden i fattigdomen. Hon satte fia i wagnen och såg omkring fig med stolta blicfar, tå ett par pigor tittade ut ur ett fönster och