PIända. (Stockholmssycke af Nepomuk.) (Forts. fr. föreg. n:r.) att wara rik som jag och icke ha passande parur! — Bästa mamma, wi hinna wäl! Jag lofwar att på fjorton dagar ställa i ordning alltsammans åt mamma. — Det är förskräckligt, hurn tafatta J ären, både du och pappa; J kunnen icke bära rikedomen med wärdighet. Jcke passar det, att du fyr kläder längre: du, dotter till Thorekulla-herru och hälften fröken. — Den charmanta baronen kallade dig också fröken. Usch, hwad jag liver! Att den stackars gubben skulle gå ut i sin gamla frisrock! ö — Det är förskräckligt, — utbrast kaptenskan, — Sålunda höll hon wäsen en lång stund; plötsligt klappade någon hårdt på köksdörren. — Ac, få förargligt! — utropade kaptenskan. — Att wi icke ha en betjent att skicka och öppna, icke en pigslinka en gång! i — Söta mamma, jag ffall öppna, jag! Det är ide få noga med mia! Beslut och handling woro ett hos Henne. DÅ hon öppnade blef hon en smula häpen, ty flera personer syntes utanför i winden: en larl med en stor pappask, en annan med en stor täckt klädkorg, och en tredje med twenne ofantliga krinoliner. J spetsen för dem war en yngling med österländska, swarta ögon och krokig näsa. Han fare med tysk brytning: