Norrländska Korrespondenten – 27 december 1862, sida 2

henne något stort, det kan jag icke; skåpet eller dess wärde, wore dock något. Besinna också hwilket kärt minne är fäst wid detta gamla skåp. — Ja du har rätt, Blända, rätt som alltid. Hwad war det för ett minne? Wi skola berätta det. För tjugo år fedan stod det märkwärdiga skåpet i södra Swerige på en stor gammal frälsegård i hör ganloftsbur, d. w. s. i en windskammare, fom då beboddes af fröken Blända, systerdotter till gårdens egarinna, en gammal f. d. hoffröken, full af vöfmerwinnelig afsky för allt ofrälse folk. Ryning, som då redan war 40 år, men ogift och nyss fått kompani och boställe, samt hade känt Blända redan som ung flicka, friade skriftligen till henne; men den gamla ofrälfes manshatande fröken, fom dessutom wille behålla Blända fom sitt sällskap och fin slafwinna till fin död, bes fallde Blända skrifwa nej till Ryningen, och lofwade att hon till wederlag stulle få ärfwa hela fräljegården, om hon wille förblifwa ogift. Blända lydde, men gret bittra tårar, ty hon war redan trettio år och hade förlorat Hoppet att få en adelig friare, samt ansåg en kapten i tjenst lika så god fom någon adelds man. Dä taptenen fick det skriftliga afslaget, förstod han att han begått en oklokhet i att fria skriftligen, boppades att kunna lyckas bättre muntligen och reste genast till Blända. Försynen gynnade honom, så att ven gamla fröken war ute på besök i socknen; han sprana fom en ekorre uppför windstrappan, knäföll, bad och bedyrade ewig trohet, så att Blända blef rörd och föll i hans famn. Jnnan hon dock hann säga ett ord, hördes buller i trappan, någon kom, och Blända utbrast förskräckt: det är moster Agatha! Jag blir alldeles olycklig; göm dig i skåpet der!