Norrländska Korrespondenten – 27 december 1862, sida 2

mon om henne; men när hon åldras, då kommer faran. Stackars flicka, hon kan icke föra med sig något i boet; när utgifterna förökas med barnen, få blir mannen otålig och hård. För min egen del föraktar jag rikedomen; men jag önskade att mi hade någotattgifwa i hemgift åt wår dotter. — Jag har redan besinnat mig på det; jag har tänkt på en sak som skulle passa till hemgift åt henne och tillika bereda oss en liten förmån. — NÅ, hwad menar du? — Js, skåpet der; det är ett mästerwerk, jag wet att man för ett sådant skåp betalar ett par tufen rif8daler nu för tiden; om wi sälde det, få blefwe det i wåra wilkor en hederlig hemgift åt Anna, och wi fingo derigenom litet större rum att röra of. — Nej, min söta wän, tala aldrig om den saken, det är ju mitt enda arf, det har ju tillhört mina höga föräldrar i flera led; min stamfader tog det i Tyskland under trettioåriga kriget, det har jag ju sagt vig tusende gånger; få länge jag lefwer, will jag ide skilja mia från det skåpet. — Men besinna hwad det kostat of under tjugo års giftermål, under alla wära flyttningar i staden; ålare och bärare hafwa riktigt utplundrat of, skyllande på tess förffrädliga tyngd. Hade wi sålt det för tjugo år sedan — man bjöd mig då femton hundrade rifsdaler, — om wi då sålt det, hade mi nu uppburit tjugo års ränta, det går till 1800 riksdaler. — Åhja, om mi sålt det då, få hade wi nog fått penningar: men de hade warit slut, nu ha wi skåpet qwar. Det är godt att hafwa. — Ja, du har kanske rätt, min söta gumma; det kallas för en fast egendom; just derföre wore det en hederlig hemgift åt Anna. Jag wille gerna gifwa