qwinnoröster i sopranen. Man sjöng Teaners Flyttfoglarne. När man kommit till sista versen, som börjar: Til grönskande ängar. fill ljummande wåg, tystnade plötsligen sopranens trenne ans dra stämmor, och Ragnhild, som intet anade, fortsatte således solo: Til skuggande palmer far åter rår hag, hwarefter hon ensam fick sjunga de återstående stroferna: Fer hwila mi ut från den lustiga farden, Der längta mi åter till nordlisa mwertden. Musikdirektören hare emellertid häraf uppfattat twenne saker, af hwilka den ena lika mycket harmade honom, som den andra glarde. Han hade nemligen sett att de tre welat sätta nykomlingens fars diesse på ett ganska owänligt prof; men å andra sidan hare han med glädje både fett och hört henne bestå vetta prof på ett fätt, fom satte utom all fråga hen nes sjelfskrifwenhet hädanefter för folopartierna. Det war en charmant röst. För att tillrättawisa det swetfulla i be förras beteende och på en gång för binda fig och uppmuntra denna nyfomna talana, yttrade han, få att det af hela sällskapet hördes: — Hwarföre sjöngo damerna icke sista versen till slut? — Åh ... det war för att låta debutanten eröfra fina palmer — swarade nättergalen, blossande af ilska. — J så fall tackar jag damerna för deras mod. Det har bragt i dagen en talang, som musiksällskapet alltid ifall anse för en aqvisition af wärde. — Nå, då är ju ingenting förloradt — återtog den förra. — Twärtom! Men det bekänner jag uppriktigt, att jag skulle åtminstone icke haft hjerta till ett dylikt spratt. Med det gehör och det anseende mu siksällskapets ledare åtnjöt, woro dessa ord tillräckliga att ftoppa de Saduccer munnen till. Sedan Ragnhild, fom med blygfambhe tens rodnad öfwer fina finder åhört ren upprättelse I on fått, sednare på aftonen äfwen sjungit ett par solostycken, bland vem den wälbekanta balladen ur Kung Carls Jagt, börjare man att mangrannt egna henne uttrycken af fin uppmärts samhet och uppbar hon alltså en och an: nan komplimang af de älrre herrarne, medan hon blef ett föremål för de yngre kavaljerernas förtjusning och beundrande blickar. Gumman triumferade. Ragnhild ha: de synbarligen wunnit aftonens pris. Men gumman skulle ha triumferat fö lagom, om hon anat att hennes MNagns hild äfven förwärfwat fig någonting få föga afundswärdt fom — trenne fien