Norrländska Korrespondenten – 20 december 1862, sida 3

och bredd, i wisdom och nåd inför Gud och menniskor, lärde fig läsa abe hos fru G., katekes och biblist Di: storia hos fru C., började spela för mamsell L., och läste omsider skriftläsningen för pastor B., hwarefter färvingen hufwudstupa utan widare krus och fom plimenter sände henne utrife8, d. w. s. till en an: fedd pensionsanstalt i mellersta Swerige. Der hare hon nu tillbragt några år, samt war, wid tiden af denna lilla historias början, nyligen återtommen till Norrland, ett litet under af fägring och behag, med odladt förstånd och umgängeswett, en lysande stjerna i skönheternas konstellation. Stada blott att denna stjerna få fällan wisade fig på umgängeslifwets himmel! Hände det någon gång, få sneglade de unga du: merna på henne och wisste ej rätt, om det ainge an att göra bekantskap. Om af böjelse eller af slump, men hon hade alltsedan sin hemkomst blott ett par gånger wisat sig på offentliga nöjen, på ett spettakel och på en soirce. På fpektaktet ställde fig ungherrarne balfram wid orchesterskranket och lorgnetterade henne oblygt samt ådrog henne för tillfället en pin: sam uppmärksamhet. På soircen tilltalades hon af en jemnårig genuin Hernösandsmamsell, som frågade henne hwar, hon war född. — 3 Åsele — swarades. — Min Gud! hur fan man wara född i Lapp: land! — utropade mamsellen och såg få förskräckt ut, fom hade hon haft en Eskimå wid sidan. Det snill rika utropet hördes öfwerljurt i salen och damerna började wända fig om på bänkarne och fixera henne samt herrarne derbalom att halfhögt repetera det blixtrande qwicka infallet. Med ett ord: hennes älftliga wäsen, städade konversation och hennes yttre mens nistas högst presentabla skick hade å ena sidan bort