fick ett swar, som kom henom att studsa tillbaka för den andliga ståndpunkt hwarpå en del fattiglappar sig ännu befinna. — Trösta dig, arma qwinna — hade han fagt medan hon bekände en hop småsynder, fom hon, tror: de höra till saken att upprepa — trösta vig! Ar din ånger upprigtig, bör du wara lugn och hoppas. Du wet ju att Frälsaren lidit och dödt för of alla. — Herre Gud! än dö nu? — ja hwad wet mi, fom bo få långt opp i Lapphåla! F) Lappqwinnan dog kort derefter och hennes späda barn war utan huld och skydd. Man talade om att intaga det på fattighuset, att sända det till fattigwårdsstyrelsen i Åsele och Gud wet ide alla de månljusa förslager, fom uppspirade i stadens fattigwmårdslevamöters respektive hjernor, angående beqwämaste fittet att bli qwitt vden wälsignade lappungen. Men färringen — hon, den auatiga kärringen, fom mar få fnål att hon ej unnade fig en ny hatt och fappa — hon afbet, få tandlös hon mar, i ett enda tag den gordiska knuten. Sedan wederbörande bråkat en stund, wände hon fig med en djup wördnadsfull nigning till fattigwårdsstyrelsens ordförande, församlingens pastor, med de orden: — Herr pastor! Den mäljignade lappungen ffa inte längre genera herrar fattigwårdsstyrare, ty från ben stund fom nu är och få länge jag lefwer kommer hon att tillhöra mej, och det utan widare krus och tomplimenter! Det war ord och inga wisor. Och ordet hölls ärligt och wisorna, d. w. s. pratet, tystnade få fmår ningom, den wälfignade lappungen tilltog på längd Sann händetfe, meddelad forf. af en presiman.