Norrländska Korrespondenten – 17 december 1862, sida 3

tillbaka, fom passerat utan pass och ber höriga legitimationer. od En lyalig idee föll genaft induljtrividdaren in. Han gjorde gudernören hn uppwaktning, presenterade sig för honom som en baron de St Anlaire, hwilken under sitt wistande i Krakan fom bhaftigast gjort ett beföf hos en sin bekant, en polsk grefwe som bodde ide lånat från gränsen. Men under detta besöt hade han fått luft att göra en liten utflykt till Petersburg och taga del i minternö: jena derstädes; och nu wille man här i staden hindra honom ifrån att resa ii dare. Han war öfwertygad att en man med guvdernörens bildning och fina tatt ide stulle, för uraktlåtenheten af en blott formalitet, lägga några hinder i wägen för en fremlings, en adelsmans nöjen; och han lät förstå att ett motsatt förfarande kunde medföra obehagliga följder för guvernören sjelf, då han, baronen, hade betydande relationer i Petersburg, vit han ändå wille och skulle fomma, äfwen om han här underkastades onödigt uppehåll. Min Herre, swarade guvernören, i högsta grad uppbragt, här är vet ide fråga om bildning eller taft, utan om ett noggrant iakttagande af bestämda för reskrifter. Ni har passerat gränsen utan pass ech utan tillåtelse, och pä samma sätt skall ni komma tillbaka öfwer den. Skaffa er i Krakan eller i Paris, eller hwar ni behagar, nödig legitimation; fom sedan igen och glöm då ide att klaga öfwer mig i Petersburg. Men tom ihåg, min herre, att en general och tejsarens af Ryssland guvernör, en insigtsfull och med fina embetspligter förtrogen man, låter ide prata för fig eller imponera på fig af någon fransk windbeutel, han må wara af hwad stånd som helst. Och nu ... Generalen ringde och fade till den in: trädande ordonnansofficeren: Man fötter den här herren kibitka och transporterar honom öfwer gränsen. Twå tfofader följa med och låta honom på andra sidan slagbommen fortsätta re: jan till fots. — Ett sista råd mill jag ge er, min herre, ni gör bäjt i att ide få snart wisa er i Ryfland. Med mycken inre tillfredställelse fwar rade den föregifne baronen: vSHerr general, ni talar alldeles ur mitt hjerta; efter hwad jag här upp: lefwat har jag ingen luft att återwända till Ryssland; men ni är en klok och strängt samwetsgrann man, jag ffall all: tid bewara er bild i mitt minne, ni har i ordets egentliga bemärkelse sörjt för min fortkomst. Od) gnolande en wisa satte han fig i tibitkan. Om den gamle generalen ma: rit mera bekant med den nyare opera: musiken, få skulle han sälert igenlänt borgmästarens aria i Lortzings opera Szar och Timerman: men jag är klok och fin, och mig bedrar man ej! Twå dagar fednare erhöll generalen från Petersburg ett tillkännagifwande af söljande lyrelse: en fransman, hwillen som bet sedermera besunnits falskligen itgifwit fig för adelsman och i Peters: burg kallat fig Chevalier de Fontreille, i Riga baron de S:t Anlaire, men i fjelfwa werket warit först kypare i Baden och sedermera skädespelare i Strasburg, har begått en mängd stölter och bedrägerier, samt slutligen flytt åt gränsen till. Tala guvernementöoch gräns-myndigheter uppmanas derföre att hafwa ett war: samt öga på nämde farliga person, hwars signalement medföljer, samt, när han anträffas wid gränsen, genast låta faft taga och under säler bewakniung hitföra honom. Då generalen läst detta bref stampade han i golfwet och utropade: Anfätta! as kanon som iaa Jat tyg Hår