Norrländska Korrespondenten – 13 december 1862, sida 2

mig, få länge han lefde, i skola och wid akademien, få att jag nog fått umgås med sådana exellenser fom Homeros, Virgilius och Livius. — Kors, jag har aldrig hört några erellenfer heta få, inwände kaptenskan, det der är inte swenska adelsnamn. — Min föta, inföll gaubben en smula förlägen öfwer sin hustrus okunnighet, de namn herr Lundberg nämner äro utmärkta italienffa författare. Herrn har troligtwis ämnat bli preft. — Ja, få mar min mening från början; men då jag beräknade att jag skulle få wänta minst tjuR år på bröd för mia sjelf, hustru och barn och derunder uppoffra den lilla förmögenhet jag hade, få föpte jag heldre ett litet hemman i skärgården, hwilket behagade mig. — Jaså, herrn är gift? — Nej; men jag önskar att snart bli det. — Har herrn redan gjort sitt wal? frågade faps tenskan ifrigt; liksom alla fattiga mödrar, drömde hon om en wacker måg, och den unge mannen behagade henne mycket. . — Ja, swarade Åke med fast ton, jag har redan bestämt mitt wal! J samma ögonblick inträdde Blända. Hon rogdnade lifligt, då hon helsade på honom, ty hon inenkände honom mycket wäl. Han gick emot henne helt obeswäradt, räckte henne fin hand och fade: Wi äro gamla betanta, mamfell Anna; jag hade den äran att dansa med mamsell på gillebalen i Upsala för tre år seran, då jag ännu war student! — Den täcka flickan slog först ned sina ögon och rodnade lätt, men såg straxt derefter upp på honom