fickans botten ett Hål, fom wittnade om hwarthän peuningarne tagit wägen. Det war en ganska förarge lig belägenhet. Åke Lundberg såg hennes åtbörder och deltog innerligt i hennes smärta; han såg att hon led på en gång af förlnsten och af obehaget att hafwa gjort en handel utan att kunna betala. Korgen med fisken, kanske ifrigt efterlängtad af någon stackars sjukling, höll hon qwar i handen och sade till skärqwinnan: Jag bor icke långt härifråu, i Lilla Mariegränd, jag skall gå hem och komma straxt hit med penningar till er. — Det går an, menade qwinnan och tog korgen; låt mig lägga aborrarne i sumpen få länge, de trifwas der bättre än i fruns torra fora. DÅ Afe Lundberg hörde ordet Lilla Mariegränd, klack det häftigt i hans bröst och han tänkte: det är tanffe Bländas matmor, kanske hennes mor, ty Blända fan ide wara en simpel piga. Gumman är werkligen lik Blända. i J samma ögonblick som han tänkte detta, tog han i sin wästficka, lutade sig ned på bron bredwid den gamla fruns fötter, litsom han hittat något, reste fig upp och fade till henne: Se här, vet är fruns! Han bjöd henne en glänsande specieriksdaler med kung Oscars menniskowänliga ansigte. Hon såg ti gande än på honom, än på silfwerkungen, på en gång förlägen och glad, men wågade icke mottaga myntet, ty hon wisste att hon icke förlorat någon fpecieritsdaler. o — Se här, fade Åke åt skärqwinnan, i det han gaf henne riksdalern, wexla och gif frun tillbaka genast. Frun mottog de tre riksdalervna af skärqwinnan och fin fiskkorg, men hwiskare till Åke: Jag tackar er af hela mitt hjerta; war få god och följ mig hem,