Norrländska Korrespondenten – 10 december 1862, sida 2

stilla mågen, och då morgonsolen uppsteg wid hafsbrynet och ajkorna började qwäda, tyckte han att de sjöngo: 7Blända! Blända! Som han erhöll ett owanligt vikt fiskafänge, hwilfet han tillskref Blända, få for han genast in till Stockholm med en fullastad sump och lade till wid bryggan i fiskarhamnen nedom stora jernwågen. Han, som warit student och då spelat herreman, skydde icke nu att sjelf sköta roder, åra eller segel, allt efter som det behöfdes; han war klädd i en grå grof rock och mössa samt sålde sin fisk sjelf i hamnen; hans friska, alada ansigte och klara blick lockade till honom många kunder. Bron, hwilken på alla sidor war fantad med fiftsumpar, fylldes snart på morgonen af män och gwinz nor, fom pröfwade och köpte de silfwerglänsande, fpratt: lande, läckra warelser som kallas fiskar. Bredwid Lundbergs båt låg en annan, hwaruti en särdeles munwig qwinna drog till fig många funs der. Som Lundbera hade sålt ut förr än hon, så steg han i land och ämnade gå upp i staden, men sftannade ett ögonblick på brom, då han såg följande lilla uppträde. — Ett äldre fruntimmer med fina anletsdrag, filfwergrått hår, högst tarflig men imatfull tädfel, stod i handel med hang munwiaa granne och hade lätit henne wisa fia den ena fiften efter den andra, men war högst kinkig i sitt wal. , Slutligen öppnade den gamla frun fin lilla korg och lät skärqwinnan inlägga sex warker aborrar, fom stulle betalas med en riksdaler; derpå tog hon i fjor telfidan efter mynt, men blef högst förlägen då hon fann fin fida aldeles tom, huru hon än kände och gräfde. J stället för fin penningepung fann hon i