Norrländska Korrespondenten – 10 december 1862, sida 2

innan han föreställde mig för dig; han sade: Bjud upp ven der flickan fom sitter der till wenster om profes: sorskan T., hon har den minst dyrbara drägten bland alla damerna, men det dyrbaraste hjertat; det är ett sällsynt undantag för henne att wara på bal, hon uppoffrar all sin tid och sin werksamhet för sina gamla föräldrar. SÅ fade han, och derföre fände jag fame ma glädje att dansa med henne fom en god egel. Det war en öfwersinnligt ljuf, himmelsk fröjd. Och när jag nu bar wattenflaskan åt Blända, tyckte jag att jag tjenade Anna, sina föräldrars goda engel, ty så mycket är Blända lik Anna och Anna lik Blända. Men är det anletsdragens likhet, är det icke twenne hjertans likhet som framskymtar i det yttre? Säkert är Blända också en dotter fom arbetar för fina föräldrar. Jag skall bestämdt söka upp henne; kanske jag kan blifwa henne till bättre nytta än blott att bära hennes wattenflaska. J dag hinner jag doc ide dermed; men nästa gång jag kommer in till Stocholm ffall jag göra en visit i Lilla Mariegränd, få sannt jag är östgöte, Gud ware lof Den unge mannen hette Åke Luudherg; detta namn låter wisserligen helt wanliat; men Åke Lundberg bör dock få gälla fom en poetisk person, likaså wäl fom hjeltarne med franskt uanm uti från franskan öfmersatta noveller, ty hans hjerta klappar af liflig tärlek till den wackra flickan, hwars wattenflaska Han bar hem. När han från fin stadsresa återwände till det lilla hemman han egde i skärgården, följde med honom Bläncas bild. Han begaf sig genast ut på långfiske i hafsbandet; så länge arbetet fortgick märkte han intet annat än näten och fisken och hwad som hör dertill; men när han på natten hwilade under bar himmel på en kal böte, kom Bländas bild swäfwande på den