—— — ——— — — —— BPlända. (Stockholmsslycke af Nepomuk.) (Forts. fr. föreg. n:r.) I I — NÅ, du har rätt; men gif mig nu till lön ditt namn? — Blinda! swarade flickan, neg fom en wäl uppfostrad flicka, hwilken tackar en man som walsat förträffligt med henne, tog sin flasta och gick in i porten och Höll fig få rak fom möjligt för att ide widare wäcka medlidande hos den obekante mannen. Han såg upp på husnumret, fom han antecknade i sitt minne, och gick derpå bort med långsamma steg och tänkte: Det war en sällsam likhet. Samma ädla anletsådrag, samma egna blandning af wemod och skälmskhet, jamma öppna talande ögon, samma slutna och tyftlåtna mun fom fröfen Anna på gillebalen i Upsala för tre år sedan. Anna! ljufwaste bland mina ftudventminnen, jag såg dig blott en gångs men då lutade du dig mot mitt bröst med din hwita panna, och jag Höll under walsen min arm kring ditt smärta lif och kände ditt hjerta flå häftigt. Ack, det war wäl icke för mig, utan endast af dansens häftighet. Seran dess har jag icke fett dig annat än i mitt minne om dagen, i him: melens ljufwaste moln, i morgonrodnadens strålar, och om natten i mina drömmar. Det war ide biott din fägring fom förtjufade min, ty på Upjalabalen unnos flera slickor tia wackra fom du, utan den korta arakteristik fom min goda wän hwiskade i mitt öra