Norrländska Korrespondenten – 6 december 1862, sida 3

— Jag hittar icke i Stockholm, jag är främling här, jag är östgöte, jag, Gud ware lof! Jag följer dig hwart du går. Flickan gick framåt Götgatan, de tego begge, tilldess de weko af till wenster i en gränd; då fade flickan: — Här är Mariegränd! Nu kan jag hjelpa mig sielf. J gränden syntes ingen annan menniska; den unga mannen anfåg sig kunna språka litet med flickan, och sade: — ÅH, wi äro ännu icke wid din port. Tjenar du, stackars barn? — Tjena är hederligt, herre! — Wift, att tjena fin nästa med hwad man fan. Tjenare stola wi wara allesammans; jag will ide wara herre, få wida det betyder en fom gör intet annat än bara roar fig; men jag menar att det är tungt för dig att göra pigtjenst, att bära tunga bördor. Du fer alltför fin och späd ut till slitt. — Åh, vet är inte få noga med mig, swarade flifan med en fajt beslutfamhel, fom för ögonblicket tlärve fig i ett slälmskt leende, under hwars genom stinlighet dot framskymtade en torsdragerskas wemod. Detta swar, med denna ton och åtbörd, rörde honom så djupt att han wände sig bort för att dölja en plötslig fuktighet som skymde hans klara blick, och gick framåt tigande upp i gränden; slutligen wände han sig åter till henne, för att widare tala med henne; men då stannade hon och säg upp på honom med de mest talande ögon, och sade: i — Jag tackar ödmjukast, här bor jag, nu fan jag fielf bära upp min flaffa. (Forts.)