nen på samma gång som en dalkulla i Rättwiks Iysande högtidsdrägt, med rött bröststycke, prydt med silfwersmycken. Efter någon wäntan bland folket som trängdes wid brunnen, fingo slutligen dessa begge qwinnor tag i hwar sin jernarm och pumpade. Det roade den unge mannen att jemföra dem med hwarandra. Dalkullans ansigte och händer woro kraftigt utbildade och lyfte af warm, frisk och brun: aktig färg; hon pumpade med lätthet och smålog med hwika glänfande tänder åt wattenstrålen, fom, beglänst af solskenet, forssade i hennes kruka. Den andra flickans ansigte och händer mworo fin: bildade och bleka; hon pumpade med stor anfträng: ning, och hennes läppar och ögonlock syntes darra då hon icke fick watten i sin flaska. Detta rörde den unge mannen så lifligt, att han skyndade fram till brunnen. — Jag skall hjelpa dig, stackars barn, sade han med leende mine, och blott med ett par kraftiga tag framkallade han en frisk wattenstråle, fom fyllde hennes flaska genast. — Jag tackar aldraödmjukast! swarade flickan, med mera behag i ton och åtbörd än han wäntat af en warelse i pigdrägt. Derpå tog hon sin flaska oc skyndade från bruns nen uppåt backen några steg; men flaskan, som war full och derföre en tung börda, wred snart hela hennes smärta gestalt, få att den unge mannen led endaft af att fe det. Han tillhörde ide dessa känslolösa warelser, hwilka funna njuta af fin egen kraft och helsa, utan att fänna medlidande med de swagares lidanden. Han skyndade derföre genast efter flickan, oh fade: