Norrländska Korrespondenten – 6 december 1862, sida 2

wisade nyskildrade bredsidor, andra granna galjoner, andra skamfilade akterspeglar, några hade hwita segel utspända till torkning efter nattens regn. Mellan skeppen framgled en jolle, tyst som en fisk. Hela denna bakgrund war öfwergjuten af en genomskinlig, tätt dimmighet, wärdig Markus Larssons pensel. Förgrunden utgjordes af Brunnsbacken; på begge sidor husen, belysta af morgonsolen, hwilken förwandlade till och med rännstenarne till långa kedjor af glittrande silfwer. Redan hördes arbetets ärofulla dån från jerns wägen, jemte bullret af bryggares och bagares kärror; arbetare af flera slag skyndade till sina sysslor; åkare forsslade wed, en bonde förde en fet, slagtad gödgalt till wärdshuset Pelikanen, en trädgårdsdräng kom med en stor löfkoja, och en smetig målarepojke gick med en färgpyts till liktistmagasinet, som tycktes med sin skylt påminna alla om deras dödlighet. Största rörelsen syntes kring den stora stenbrunnen som står midt i backen med twenne jernarmar och twenne pipor; karlar och qwinnor med fopparflar skor, stenkrukor och ämbar täflade om att få fin lott af bet friffa wattnet. Den unge mannen smålog belåtet åt synen, och sade för sig sjelf: — Gudt ske lof, att dessa herrliga Guds gåfwor, luft, solsken och watten, äro tillgängliga lika för alla, fattiga och rike, för intet. I detsamma gick förbi honom en ny warelse, hwilken wäckte hans lifligaste uppmärksamhet. Det war en ung flicka, tarfligt tlädd, med schalett på hufwudet, men med synnerligt ädla anletsdrag och lätt luftig hållning. Afwen hon bar en kopparflasta och nalkades brun