och hårdare fängslar så många eljest aft: ningswärda män bland wåra prester. R. blef dock AA och det förundrar oss icke, ty Sol lefteäforssen har gått fin urgamla bana i mannaminne, om den och ffurit bort stora stysken, frätt och gnagit på fin omgifning. Detta drag är full sfwerensftämmelse med motionärens antecedentia och honom allena wärdigt. Hurn will man begära, att den, fom ide engång refpetterar någonting få heligt som texten i den bön, hwilken wår Herre och Frälfare oss sjelf lärt hafwer, skall hafwa försyn för en författning, få mensklia, fom 1 26 kap. Byggnings-Balten? — Lil hela ståndets heder länder likwäl det motstånd denna om urfinnig fnifenhet wittnande motion derstädes rönte. Wår representant inom bondeståndet iakttager ännu samma wärdiga tystnad som wid förra riksmötet. Jcke derföre, som wilja wi på pratets skala mäta hans anwändbarhet — långt derifrån! Men, utan att han behöfde nerfalla i pladdrarens öfwerdrift, nog wore det roligt att någon gång då och då se ett förståndigt ord af wår representant, till hwilten landet har fina ögon riltade och fina angelägenheter anförtrodde Af en nyligen fill Sundswall anländ notabel resande, fom för bristande Iedstänger på någon af Rjurunda-wmägarne hållit på att töra ikull med hästar och wagn, berättas följande historia, för hwars äkthet wi dock icke wilja answara. Westernorrländska bond-rifsdagsnuinnen hade en dag på bondeståndets tlubb fam manträffat med den bekante mäns och wattenbyggnads-defen, öfwerstelöjtnant Modigh, och der tännt honom på pulsen för att utröna hans disposition för intagandet af länets landshösdingestol. Hr Modigh studsade mid denna pulskänning och utbrast: — Hwad skulle jag göra ber? Soffa jernwäg till Östersund — insöll Östman. — Och landswig till Tåsjö och Fre drika — tillade Hindrit Hansson. — Och broar och lerstänger på MIjus rundawägen — kompletterade Tjernlund. Hr Mosdigh lärer funnit werffamheten widsträckt och i sin fors, famt lof: wat tänta på fafen. Emellertid funde det icke wara ur wägen, om denna anetdot wore något Mera än en anlta, och att hr Modighs löfte att änka innefattade ett förför att handla ; ty, utom de partiella fall riksdagsmännen här ofwan upprälnat och hwars Nödwändighet och nytta wi till alla delar obetingadt underskrifwa, finnes inom detta län ett widsträckt sällt för en kapabel länsstyrelses werksamhet och omtanka. Det dröjer imellertid bra länge med ut: nämningen af ten nya landshöfdingen, och nyfilenheten blir med hwar dag mer ra spänd och uppjagad. Men — wilfen tröst i det gamla ordet: den män: tar ej för länge, fom wäntar på ett gott !