rättsmedwetande utsade vfver henne den tillintetgörande domen af allmänt förakt. Hon finde och erkände det. — Erkänner ni de omtalade händelserna för sanna? frågade presidenten henne. — Sa! swarade hon. Derpå — hennes förhör mar slutadt — mad lade hon tillintetgjord tillbaka till sin förra plats. Hennes fattiga syster gret högt der hon fatt på för: brytarnes bänk — öfwer henne. Kammarjungfrun blef förekallad, men hade endast att bekräfta serskilta delar af stölden. Det sista wittnet war grefwe Ottomar Hon Hodhstadt. Han war hufwudsakligen kallad endast på förswararens uppmaning såsom wittne och hade sett den anklagade utkomma ur systerns rum i den högsta för: wirring. Han havde, dagen efter han hört stölden oms talas, tillsändt den bestulna den henne fråntagna fumman af 300 thaler, få att hon icke led någon förlust af det fom händt. Han hade fedvan ide återsett henne. Allt detta måste han, på presidentens frågor, be kräfta. Wittnesförhöret war nu slutadt. Allmänna åklagaren mäste widhålla anklagelsen. Han hade aldrig gjort det med tyngre hjerta, och man kunde tro honom. Han hemställde till de edswurna, om de wille antaga mildrande omständigheter. Efter den lagstiftningen, såsom förswararen riktigt anmärkt, kunde ingen undersökning ega rum utan ett rättsenligt ftraff-förflag från den bestulna systerns sida. Och få mycket mera grund torde det ligga deri, till ett mildare bedömande af saken, ty att den bestulna hade framställt ett sådant förslag måste han betwifla. Hade allmänna åklagaren häruti rätt? På grefwe Ottomar von Hochstadt hade redan