Norrländska Korrespondenten – 3 december 1862, sida 2

wägrade. Han bad henne på sina knän för sin Hu strus och sina barns skull, men hon wägrade likwäl. Hon hade liggande 5000 thaler i sin sekretär, som stod bredwid henne, för sina nöjen och granlåtssaker. Hon förklarade honom, att han ide skulle få en ftyfwer af henne och få lät Hon honom gå, i dödgför: twiflan. Jag ber herr presidenten fråga wittnet om detta är sannt. — Ni har hört frågorna, som ni skall beswara, jade presidenten till wittuet. Är den afgifna berät: telsen riktia? Fru Rother behöfde icke swara widare. Hwar och en läste redan swaret i hennes ansigte, ty hon blef alödande röd och derpå likblek. Hon wisste icke hwarthän hon skulle wända fina blickar. Förfmarar rens ord woro anklagelser mot henne. Hon skulle rättfärtiga sig deremot, och kunde det ide. Framför henne stod domen oc hon fönde revan def tillintetgörande tyngd. Lagens dom straffar, och den högre rättwisans dom tillintetgör. Hon måste tala och fwara, men hennes röst hade blifwit osäker. Hon kunde ide bestrida nigon enda omständighet, fom förfwaraven hade anfört emot henne. — Jag har ännu att framställa några widare frågor, sade förswararen. Hon bäfivade, ty hon kände de widare frågorna. — Tala ni! gaf prefiventen till swar. Förswararen fortfor: De saker, fom jag hitintills omtalat, hade tilldragit sig på eftermiddagen. På aftonen samma dag tilldrog fia följande: Den olycklige brodern drefs af ångest och sorg öfwer de sina att ännu en gång wandra till den rika systern. Han wille göra ett sista försök, att uppmjuka det hårda hjertat. Han träffade ide ven rika som han fölte,