— Jag är beredd, swarade hon med fast stämma. Hon aflade eden tillika med de andra. Wittnena måste afträda, hwarefter presidenten begynte förhöret med den anklagade. — Hwad har ni att swara på anklagelsen? Hon hade ingenting att swara. Hon kunde ens daft berätta sanningen och det gjorde hon; hon kunde fritt fe fina domare i ansigtet. Ett högre medwetande måste hafwa besjälat henne, då hon på ett sådant sätt kunde taga på sig en swår, en gemen, en wanärande förbrytelse. Afwen åskådarne syntes känna detsamma — Jag har föröfwat gerningen, swarade hon på presidentens fråga. — Jag war ensam i rummet der secretairen stod och i hwilken min syster förwarade penningarne. Nyckeln satt i låset. Jag låste upp och uttog hemligt en summa af 300 thaler. Jntet ljud hördes i den widlyftiga, tvängt befatta domssalen, men öfwerallt syntes det innerligaste deltagande och medlidande. Fruntimren greto, ty hwar och en kände klart och tydligt, att endast en stor, swår olycka kunde hafwa bewett den arma flifan att begå denna förbrytelse. — Swad har ni gjort med penningarne? frågade presidenten. — Jag har bortgifwit dem. — Till hwem och till hwilket ändamål? — Hon swarade icke. Presidenten upprepade frågan. Jag kan icke twinga er till något swar, sade han, men det borde ligga i ert eget intresse, att upp: gifwa ett sådant. — Så skall jag tiga, sade flickan fast. — Hennes förfwarare tog åier ordet. Jag wa gar icke ingripa i gången af detta förhör, sade han,