som tjuf på de anklagades bänk, och hennes syster, den rika fru Rother, war den bestulna. Presidenten lätt uppläsa anklagelseakten. Den anklagade, Henriette Grone, war beskylld, att från sin syster, enkan Rother, i hwilkens Hus hon af medlidande war upptagen, genast på aftonen af hennes ankomst hafwa hemligt ur en oläst secretair borttagit en summa af 300 thaler. Ett mummel af förtrytelse gick genom salen; men hwem gällde det? Blickarne rigtades derwid ide på den arma flickan på antlagelsebänken, utan på den rifa damen på wittnesbänken. Flickan hade betäckt sitt ansigte med händerna och entan såg framför fig med en stolt och hård blick. — Anklagade! bekänner ni er skyldig? frågade henne presidenten, enligt den wanliga formen. Hon såg på sin förswarare. Denne tog ordet för henne. — Den anklagade war willig, att bekänna sig skyldig. Jag har medelat henne det rådet, att öfwerlemna mig swaret. Mine herrar edswurne! ni skolen af sakens förlopp öfver: tyga er, att den anklagade, wid gerningens utöfwande, war i ett tillstånd af sinnesförwirring, som frigör henne från all tillräkningsförmåga, alltså äfwen från hwarje absolut skuld. Hon fan derföre ide betänna fig skyldig, och det war min pligt fom förswarare, att förekomma en orättwisa, som denna ärade domstol eljest hade måst begå, om äfwen utan wett och wilja. Jag ber derföre herr presidenten nedlägga den till den anilagades beswarande ställda frågan. Domstolen ingick på denna framställning. WBittnena blefwo framropade till edens afläggande. — r äfwen ni beredd att aflägga wittneseden? frågade presidenten enkan Rother. — Efter lagen kan ni såsom syster till den anklagade, icke twingas dertill.