Norrländska Korrespondenten – 29 november 1862, sida 2

— Grefwe Ottomar von Hochstadt! ljöd det ibland åskådarne. En stol bredwid det förra wittnet fru Rothers hade blifwit tom. Kammarjungfrun hade icke intagit den, af respekt för sin matmoder. Grefwen måste intaga den. Han gick dit med ett stolt, kallt och afmätt wäsende. För damen bugade han fig lätt, näs stan utan att fe på henne. Den wackra fruns anfigte blef krithwitt; hwad war orsaken dertill? Bland åffås darne syntes många weta det, ty de kastade blickar på hwarandra, hwilka sade: Ja, det är riktigt. — Råtstjenare, inför den anklagade, befallte domstolens president. Rådstjenaren aflägsnade sig, för att efterkomma befallningen. J salen tillkännagaf fig ett förhöjdt intresse och alla blickar woro wända åt dörren, genom hwilten rådstjenaren måste återkomma och, med ho nom, den anklagade. Rådstjenaren förde in en ung flicka. Det war en fin gestalt. Hennes ansigte war lifbleft, men det wisade, trots blefheten, fromhet, blyg: samhet, ärlighet, hela det ädla uttrycket af den hjerz tats fulla oskuld, fom mäfte bo i denna fina späda gestalt. Det såg wäl ut fom en löjlig parodi, att en gendarm, bewäpnad ända till tänderna, följde henne tätt i hälarne. Hon war enkelt klädd, mer torftigt, till och med enkel. — Det är den rita fru Rothers syster, Hwiffades det genom hwarje bänk i åskådarerummet. Det war ock Henriette Grone, den vila fru Ros thers fattiga syster. Hon bar famma torftiga refes klädning, i hwilken hon sex weckor förut hade anfoms mit till fin syster. Hon Hade ide welat påtaga den rika enkans aflagda klädning. Henriette Grone satt