Norrländska Korrespondenten – 29 november 1862, sida 2

2—— — 2 D under sin förfärliga strid. Skulle hans hand aldrig åter wåga röra hennes? 4. Hen dömda. Det war sex weckor efter den ofmwanföre berittade tilldragelsen. — Men innan jag går widare i min berättelse måste jag förutskicka en anmärkning, en uttrycklig försäkran. Det skall förekomma många läsare och isynnerhet många läsarinnor otroligt, fysiologiskt omöjligt. Men — det gör mig ondt för mina mäns liga läsarinnor — just det, fom de wilja hålla, måste hälla för en omöjlighet för ett menskligt hjerta, ifynnerhet för ett fruntimmers, är dock botftaftigen sannt. Den rita handelsstadens domstolssal hade blifwit öppnad och en ofantlig mängd menniskor strömmade in dit. De woro ur alla kasser, men ur den förnämare klassen war damernas antal det största. Wid offentliga afrättningar är qwinnor af den lägre Hag: fen öfwerwägande; wid de offentliga domftolsfammantvädena är de förnämare damerna detsamma. War der äfwen en skilnad i smaken? En skilnad i den fed: liga bildningen war der åtminstone ide. Äfwen de edjwurna, allmänna åklagaren och domrarne infunno sig och derpå wittnena, af hwilta endast funnos några få, men desto mer intresse förorsakade de. En wacker, rik dam war det första wittnet. Hennes skönhet hade i dag uttrycket af stor, nästan sårande, afstötande fträng: het. Hon betraktades med mycken nyfikenhet, men deltagande läg ide i denna nyfilenhet. — Det är den rvifa fru Rother, hwiskade man på skåreplatsen. — Den wackra fru Rother, tillade många. Hennes fammarjungfru följde henne; derefter fom en högwert ung man of förnäm hällning.