Norrländska Korrespondenten – 26 november 1862, sida 3

Hösten. Sommarens sol glöder ej mer och fog larnas tusenstämmiga ackorder flinga ej mer i de löfwiga kronorna. Winden strör de gulnade löfwen kring nakna fält, ver skördemannens lia gått öfwer. Fog larnes skara lemnar Sweas klippiga ftränder för att under tropikernas glödande sol hwila ut efter den långa färden, men anden, den irrande flyttfogeln på jorden, lyfter wingen för att besöka ljusare, ffö nare rymder. Förwandlingens engel står pekande på tidens stora ur och trampar lifwets blomster under sina fötter; men i det sjerran randas en skönare dag, be: bådande den herrliga wår, hwars blom mor aldrig förwissna, hwars liljor al: drig blekna; de äro oförgängliga fom der ras ursprung. Naturen sköflas, ingen lärka qwittrar Så sällt, så jublande i blånad sky; Ej sommarsolens guld på wågen glittrar, Och fåglarne till söderns stränder fly.