Norrländska Korrespondenten – 26 november 1862, sida 3

dandets och kärlekens frestelse? Gud beware nådigt en hwar menuiska från en dylik strid. Brodrens bild framträdde åter för henne, för hennes glödande ögon, i hennes, bittra tårar. — Ar förlorad, tillika med hustru och barn. Wid den olyckligas hand stod åter frestelsen. Den kom redan med sina förewändningar och inkast. Jag måste rädda honom, ty det är till ett godt ändamål. Han behöfwer då icke begå sjelfmord och jag blifwer på samma gång hennes wälgörarinna, ty i annat fall skulle hans blod komma öfwer henne och hon skulle icke hafwa något lugnt ögonblick mer. Hon är endast i dag wid dåligt humör. J morgon skall hon weta att tacka mig derför, att jag har räddat honom och henne. Hon är ju få vik och saknar ins genting; och fan öfwerhufwud syskon begå tjufnad mot hwarandra? Om jag wore få rik, kunde hon fråntaga mig allt. Hon sprang åter upp från soffan och wände ftes gen till secretairen. — En ofantlig ångest grep henne, hela hennes kropp darrade och hennes knän hotade att ide wilja bära henne. — Tiuf! tjuf! ropade det inom henne; det högt klappande hjertat ropade det. — Du måste rädda honom! ropade en annan stämma inom henne, äfwen hennes hjerta, det wilda, vet ängsligt wilda, klappande hjertat. Nej, ife inom henne ropade denna stämma, utan bakom henne ropar de det få. Frestaren stod bakom henne, ty hon kände hans andedrägt i fin nade; den gid såsom en kall wattenström långs åt hennes rygg. — Du måste! du måfte! du fan icke annat! Hennes finnen förwirrades. (Forts.)