Norrländska Korrespondenten – 26 november 1862, sida 3

Grefwens blick hade träffat henne, men den syntes icke gerna wilja hwila på henne. Han wände derföre åter till den enkla flickan, som i sin wänliga anspråkslöshet war dubbelt wacker. Alt detta, eller mycket deraf, måtte hafwa återspeglat fig i hennes drömmar, och mycket annat dertill. Mycket elakt mar det af honom! hade hon upp: repat. Och hon är få rif, fade hon widare, få wacker, få utmärkt wacker; och jag är en fattia flicka, fom in genting har, som måste sy kläder och göra modesaker för att lefwa, och redan tanken derpå war för honom oangenäm; man såg det tydligt på honom. Ack, det är likwäl bra ledsamt att wara en fattig flicka! J detta ögonblick öppnades dörren till boudoiren långsamt och fatta, på famma fätt, fom då fru Mo ther hade beundrat fig i spegeln. Äfwen nu trädde en blef, aftärd man in i rummet, men nu med ni stan wanställda drag, med blickar, uttalande förtmiflan och ett förtwifladt beslut. Han stänade åter dörren efter fig och derefter fån han fig omkring i vummet och upptäckte flickan. Han studsade. Hon utsträckte handen, för att wrida omkring nyckeln. Hennes ansigte war åter glödande och hennes ögon torra. Ånnu en gång utropade hon: — Nej, nej! jag fan det ide, jag fan ide blifwa tjuf. Hon drog handen tillbaka och kastade fig åter på soffan, bittert gråtande. —Jag kan det icke, jag har alltid warit en är: lig flicka, och det är ju allt, hwad jag har i werlden. O Gud, o Gud, stå mig bi — och Honom! i Hon aret bittert och wred händerna, på hwilka tår rarna föllo. Det war en fruktanswärd strid, som den olyckliga flickan kämpade. Hwem skulle segra i denna ftrid? Den arma flickans ärlighet eller medliMM