Norrländska Korrespondenten – 26 november 1862, sida 2

Onkeln emottog knappt detta swar, innan han stolt och långsamt återwände till fin plats. Militärmusiken började en stormande segermarsch; men tre personer funnos, hwilka icke hörde någon ton af den storartade marschen. i Grefwe Ottomar von Hochstadt hade plötsligen kastat en blick på den wackra, anspråkslösa flickan, som hans onkel tillbakafört till hans bord med en game mal aristokrats hela wördnadsfulla galanteri. Han hade förut knappt flyktigt sett på henne, ty han hade endast haft ögon för hennes systers stoltare skönhet. Nu stod den yngre systern framför honom i fulla glansen af sin genom den älskligaste förwirring förklarade skönhet oc hans ögon uppliäckte, mwisferligen en småsak (men hwilken förtrollande makt utöfwa ide ofta småsaker!), att hon stod framför ho: nom i en klädning, fom han igenkände i i den blå flädning, iom han en aäng hade fett den wackra enkan bära, men fom derefter, såsom förbrukad, blifwit far stad å sido i något skåp och i dag war god nog att utgöra den arma systerns elegantaste toilette. Wid denna upptäckt tycktes han blifwa sorgsen. Henriette uppfattade den unge grefwens blick. Redan förut hade hans äsyn gjort intryck på hennes hjerta, men nu erfor hon plötsligen ett ondt, fom återfpeglade fig i hennes blickar och tillkännagaf en tydlig smärta. Enkan hade observerat bådas blickar, och namnet Perlan dånade ännu i hennes öron. — Wi fara hem nu, fade hon. Det är i dag få bullrande här. . — Får jag ledsaga er? frågade grefwen och såg på den unga frun med en blid af den mest glödande pasfion.